För första gången på mycket länge har jag varit på ett sommarläger med Miljöförbundet Jordens Vänner med äkta sommarlägerskänsla. Tyvärr saknades hembakat bröd, te i kanna, allsång och bastubad, men i stället ordnades kanottur, bärplockning och polska.
Sommarlägret ägde rum på Lindsbergs kursgård i Falun vilket är en god utgångspunkt. Lindsberg är speciellt. Kursgården drivs ideellt av en stiftelse vars syfte är att ordna (eller upplåta lokaler för) kurser med utgångspunkt i miljö, solidaritet och resursbevarande, och stiftelsen styrs av det kollektiv som bor i huset. Huset som ursprungligen är ett gammalt fattighus och försörjningshem, och senare ålderdomshem har varit kollektiv sedan 1974 och kursgård sedan 1979. Själv vistades jag ganska mycket på Lindsberg på olika kurser under 90-talet och har även bott där två kortare perioder, och får därmed hålla i mig själv varje gång för att inte lägga mig i hur verksamheten är. De senaste 15 åren så har kollektivet lidit av problem som hör ihop med samhällets förändring mot en alltmer flexibel arbetsmarknad. Många engagerade kollektivmedlemmar har flyttat för att börja arbete eller studier på annan ort, och det är alltmer svårt att hitta människor som har råd och möjlighet att satsa långsiktigt för att hålla ett projekt som Lindsberg igång, samtidigt som konkurrensen från kommersialiserade eller statsunderstödda alternativ blivit större.
Teman för MJV:s sommarläger var klimat och rättvisa och MJV:s två kampanjer Klimatkampanjen och Försvara allmänningarna.
Det första dygnet tog jag på mig en del matlagning och praktiska uppgifter och deltog inte så mycket i programmet.
En föreläsare från Fair trade center berättade om hur de drev olika fall som man kunde stödja genom att gå in på deras hemsida. Just nu agerar man mot FILA i Indonesien och mot det företag i Bangladesh som låg bakom att en textilfabrik kollapsade i april i år varvid 74 arbetare dog, flera hundra skadades och 5000 blev utan lön. I båda fallen driver Fair Trade center att arbetarna ska ha rätt till sina utlovade löner.
För den som vill veta mer om textilindustin i tredje världen kan jag själv rekommendera boken "Världen i din ficka" av Carina Carlström som gavs ut på Federativs förlag 2003.
Ett samtal med Björn Möllersten fördes om hans bok "Det saknade miljömålet" som handlar om Sveriges indirekta inverkan på miljön i tredje världen.
En intressant detalj som diskuterades var huruvida biobränslen i bensin i form av sockerrör bidrar till nedhuggningen av regnskogen. Björn Möllersten menade att så inte var fallet eftersom sockerrör odlas i sydöstra Brasilien och ej i Amazonas. För övrigt påmindes vi om att en massiv övergång tillbiobränsle i bilar skulle innebära att det inte fanns någon mark att ha jordbruk på.
På fredagen kom Maud Johansson från Forum Syd och talade om WTO, patent och jordbruk.
Simon Jensen, medlem i Göteborg sprutade ur sig en massa verksamhetsidéer som gav upphov till diskussion, och Mats Håkansson från Malmö höll ett föredrag om permakultur.
Verksamhetsledaren från Studiefrämjandet i södra Dalarna , kom på ett obligatoriskt betsök där vi skulle prata om hur vi i MJV kunde ha nytta av det studieförbund vi faktiskt tillhör.
Helst talade han dock om på vilka sätt de kunde hjälpa oss utan att de kostade pengar, exempelvis med kontakter. Han tipsade dock också om rapporten "Folkbildningen och lokalsamhället" (PDF) som getts ut Dalarnas folkbildningsförbund och som tydligen hade goda argument om varför folkbildning kan vara lönsamt för samhället. Dessutom informerade han oss om att vi lätt skulle kunna sätta igång en studiecirkel på distans med hjälp av plattformen First Class utan att detta kostade oss något och det tyckte jag lät intressant. Man ska inte hänga upp sig på plattformar men First Class är ett mycket stabilt konferenssystem som funnits länge och som många har erfarenhet av och som även går att köra på mycket enkla datorer.
En diskussion ägnades åt organisatioriska problem och vad vi borde göra åt det. Den stora frågan hur vi på ett bättre sätt borde kunna ta emot nya medlemmar. Kontentan är att vi är en organisation som det kan vara svårt att hitta sin plats i, att vi ibland är för abstrakta, att alla lokalgrupper inte har så hög aktivitetsniuvå och utskottens ofta ligger på ett för avancerat plan för nya medlemmar. Några idéer var att försöka få igång fristående temagrupper, kanske ha fler lokalgrupper på samma ort samt att göra någon slags skriven studieplan och organisatuionshandledning för nya medlemmar. Dessutom diskuterades en del om samarbete med andra organisationer vilket ofta är en förutsättning för att få en bra verksamhet lokalt.
På lördagen genomförde vi en aktion i Falun (se pressmeddelande) där vi uppmanade människor att skicka sitt budskap till det internationella klimatmöte som kommer att hållas i Kanada i slutet av november i år. Det gick till så att man målade på vackra träplattor som senare ska skeppas med båt till Kanada, alltmedan flöjtmusik ljöd över uteserveringen i Geislerska parken.
Dennis Pamlin som arbetar på WWF höll ett ganska visionärt och eklektiskt föredrag som jag tror gjorde de flesta förvirrade. Det handlade om trender i den samhällsekonomiska utvecklingen, värdefri ekononomi, pensionsfondernas inverkan på klimatfrågan och avsaknaden av ledarskapstanken i den svenska miljö- och solidaritetsrörelsen. Han uttryckte också starkt sitt ogillande för ett språkbruk som bygger på alternativ. Anledningen menade han är att det finns forskning om värderingar som tyder på att de flesta människor inte vill vara en del av ett alternativ, de vill vara en del av framtiden. Personligen tycker jag inte att man ska lita så mycket till trender och att det är viktigare att få människor att lita till sig själva.
Sedan fortsatte han prata om hur WWF lyfte fram företag som var en förebild för andra i klimatfrågan samt berättade att Slite Vind exempelvis har ett samarbetsprojekt med Kina, att det finns nya tekniker för solceller som håller längre och att i Tyskland byggs det inte nollenergi-hus utan plusenergi som säljer sitt överskott till det allmänna nätet.
Husen värms alltså helt av energin från hushållsapparater och med människors kroppstemperatur. Han menade också att det handlade om att få länder som Kina att inte efterapa vår teknik utan att gå före med nästa generations teknik.
Lars Igeland pratade om privatiseringen av kollektivtrafiken utifrån sin C-uppsats (PDF) "Utveckling eller avveckling om den avreglerade tågtrafiken på övre Norrland"
Ursprungligen hade delar av miljörörelsen i Sverige vissa förhoppningar på konkurrensutsättningen av SJ som många förut varit starkt kritiska mot, men nu har vi fått erfarenheter som gör att man bör omvärdera detta. Speciellt menade han att de korta entreprenaderna på 5 år inte uppmuntrar till nödvändiga investeringar i exempelvis norrlandstågen och att entreprenader om de ska finnas måste regleras mycket hårdare så att staten tillhandahåller samordning av tidtabeller och en vagnpark.
Bristen på samordningen leder till en besvärlig situation för de resande.
Exempelvis går inte Connex biljetter att boka från SJ:s sajt, varpå man på SJ:s sida om man vill åka till Norrland istället rekommenderas ganska underliga busförbindelser. SJ har inga automater i den norra delen av Sverige och vissa typer av biljetter går heller inte att hämta ut via ATG-ombud utan måste skickas hem. En bra tjänst är dock Resplus men den borde kompletteras med en bokningstjänst så att det blev ett fungerande system.
Ingvar Siby som var duktig på järnvägshistoria påpekade att man redan 1875 bildades Svensk järnvägsförening för att samordna alla taxor i en tid då 2/3 av järnvägstrafiken gick på icke-statliga banor. Det som man kunde på den tiden kan man inte idag, menade han
På mötet fördes också en diskussion om privatisering i allmänhet och MJV:s kampanjarbete kring detta, och den konferens som ska vara i oktober.
I oktober planerar MJV riksaktiviteter:
- Ett internt höstmöte i Partille 1-2 oktober
- En konferens om privatisering av naturresurser 22 oktober
Huvudattraktion är Meena Rahman, ordförande för internationella Friends of the Earth
På söndagen den 23 oktober ordnas ett gemensamt riksmöte för rättvisa och gemensam välfärd, arrangerat av organisationerna bakom Upprop för rättvisa och gemensam välfärd.
2005-08-16
Cykelhållare, dressinbanan i Broby, och rester av banvallen Glimminge-Hästveda
Om man vill cykla en specifik sträcka utan att behöva cykla dit så kan det ibland vara praktiskt att ha tillgång till en bil med cykelhållare. De flesta cykelhållare för bilar ska antingen monteras på dragkroken, om man har en sådan, eller också på ett takräck - en lösning som kostar multum. En billig cykelhållare för bil som inte kräver dragkrok förs av Harald Nyborg och kan rekommenderas. Den fungerar för alla cyklar som är någorlunda raka i ramen - mormorsmodellen går inte och kostar endast 249 kr. Harald Nyborg har varuhus på 11 orter i södra Sverige.
Lördagen den 6 augusti körde vi till Broby där vi beskådade starten för dressinbanan Broby-Glimminge. Målet var den allra nordligaste delen av Hästveda-Karpalunds järnväg Det rör sig om en sträcka där all trafik de facto lades ner 1969 och om vilken Svenska järnvägsklubbens Järnvägsdata 1999 inte kan upplysa när spåren revs upp.
Dressinuthyrningen i Broby som arrangeras av Östra Göinge järnvägssällskap ser inte alls lika välskött ut som i Tomelilla. Dessutom ligger platsen centralt i Broby alldeles i anslutning till sporthallen och verkar därmed utsatt för en del bus från uttråkade ungdomar. Alla dressiner var inte låsta när vi passerade, ett par låg välta utanför banan varav en var trasig, och den ansglagna informationen om uthyrningen var motstridig. Enligt det ena anslaget kunde dressin inte hyras på söndagar, enligt den andra så gick det.
Vi följde gamla utfartsvägen från Broby mot Glimminge.
Där finns Glimminge tåghem ett vandrarhem som också Östra Göinge järnvägssällskap är inblandade i och där man kan övernatta i tågvagnar.
För den som gillar paketlösningar säljs ett ganska roligt paket som innefattar både dressin, vanlig cykling och kanot i Östra Göinge.
Från Glimminge utgick en gång en industribana mot Östanå. Den undersökte vi inte den här gången. I stället tog vi oss till Eskilstorp som ligger 1 km nordost om badplatsen vid Sjöhagen i Tydingesjön (Se karta) Där fanns rester av en banvall västerut men där var det sankt och flera stormfällda träd och gick inte att ta sig särskilt långt. I stället följde vi en traktorväg till vänster ut till vägen Glimminge Hästveda och tog sedan in på nästa traktorväg en km till höger. Strax innan vi kom fram till väg 23 kom det en banvall som vi följde över väg 23 och rakt fram ca 2 km innan banvallen på andra sidan byvägen upplöstes i en kohage.
Då tog vi byvägen till Kyrkbyn och vidare till Hästveda.
Hästveda är ett litet samhälle med en del ålderdomliga hus och tillgång till matbutik, kiosk, restaurang, café och övernattningsmöjligheter. I den nedlagda stationen finns en restaurang som serverar svensk husmanskost till facila priser. Några intressanta banvallsrester i själva samhället lyckades vi dock inte hitta.
Sedan tog vi oss en annan väg tillbaka till Eskilstorp.
Därefter tog vi en tur med bil till Glimåkra där vi gissade platsen för den rivna stationen med hjälp av en till synes omotiverad placering av en anslagstavla.
Lördagen den 6 augusti körde vi till Broby där vi beskådade starten för dressinbanan Broby-Glimminge. Målet var den allra nordligaste delen av Hästveda-Karpalunds järnväg Det rör sig om en sträcka där all trafik de facto lades ner 1969 och om vilken Svenska järnvägsklubbens Järnvägsdata 1999 inte kan upplysa när spåren revs upp.
Dressinuthyrningen i Broby som arrangeras av Östra Göinge järnvägssällskap ser inte alls lika välskött ut som i Tomelilla. Dessutom ligger platsen centralt i Broby alldeles i anslutning till sporthallen och verkar därmed utsatt för en del bus från uttråkade ungdomar. Alla dressiner var inte låsta när vi passerade, ett par låg välta utanför banan varav en var trasig, och den ansglagna informationen om uthyrningen var motstridig. Enligt det ena anslaget kunde dressin inte hyras på söndagar, enligt den andra så gick det.
Vi följde gamla utfartsvägen från Broby mot Glimminge.
Där finns Glimminge tåghem ett vandrarhem som också Östra Göinge järnvägssällskap är inblandade i och där man kan övernatta i tågvagnar.
För den som gillar paketlösningar säljs ett ganska roligt paket som innefattar både dressin, vanlig cykling och kanot i Östra Göinge.
Från Glimminge utgick en gång en industribana mot Östanå. Den undersökte vi inte den här gången. I stället tog vi oss till Eskilstorp som ligger 1 km nordost om badplatsen vid Sjöhagen i Tydingesjön (Se karta) Där fanns rester av en banvall västerut men där var det sankt och flera stormfällda träd och gick inte att ta sig särskilt långt. I stället följde vi en traktorväg till vänster ut till vägen Glimminge Hästveda och tog sedan in på nästa traktorväg en km till höger. Strax innan vi kom fram till väg 23 kom det en banvall som vi följde över väg 23 och rakt fram ca 2 km innan banvallen på andra sidan byvägen upplöstes i en kohage.
Då tog vi byvägen till Kyrkbyn och vidare till Hästveda.
Hästveda är ett litet samhälle med en del ålderdomliga hus och tillgång till matbutik, kiosk, restaurang, café och övernattningsmöjligheter. I den nedlagda stationen finns en restaurang som serverar svensk husmanskost till facila priser. Några intressanta banvallsrester i själva samhället lyckades vi dock inte hitta.
Sedan tog vi oss en annan väg tillbaka till Eskilstorp.
Därefter tog vi en tur med bil till Glimåkra där vi gissade platsen för den rivna stationen med hjälp av en till synes omotiverad placering av en anslagstavla.
2005-08-04
Cykelslingor i Skåne, banvallsrester och sträckan Snogeröd-Hörby
Haft ett par dagars semester och cyklat i Skåne tillsammans med Tord. Inte mycket blev banvallscykling den här gången, men en del blev ganska bra ändå. Från början tänkte vi oss att vi skulle se ut en slinga som skulle gå att cykla tillsammans med banvallsträckningen till Kristianstad till Maglehem. Just sträckan skulle vi dock inte ta den här gången. Men vi började därför att cykla från Kristianstad till Åhus och ner längs kusten.
Utan att gå in på alla detaljer är den anlagda cykelvägen Kristianstad-Åhus, mycket bra och trevlig åtminstone fram till Rinkaby. Speciellt lyckade är de delar av sträckan som följer Hammarsjön och den befintliga banan Kristianstad-Åhus vilket är så långt banvallscykling man kan komma utan att att åka på gammal banvall.
I Rinkaby rekommenderas spettekaksbageriet där man kan fika och samtidigt se tillverkningen av spettekakor och beskåda en kassaaparat från förra sekelskiftet
Mellan Rinkaby och Åhus finns det också cykelbana men den följer en stor väg och är inte så rolig att cykla på. Dessutom saknas tyvärr vettig skyltning just när man åker in i Åhus Ett bättre alternativ för rekreationscykling vore att leta upp småvägar och komma in i Åhus norrifrån.
Annars är både denna sträcka och och sträckan vi sedan tog från Åhus och söderut mycket använda av cyklister, och vi mötte såväl lokala cykelflanörer som långsfärdscyklister.
Inne i Åhus hittade vi spår av järnvägssträckningen Everöd-Åhus, en sträcka som lades ner redan 1936 och åtminstone för Åhus del revs upp redan 1937. Om man kommer in den gamla infarten så ser man till höger just innan man åker förbi resterna av den gamla stadsmuren en cykelväg som följer banvallsträckningen. På andra sidan av den nya infarten där går den vidare som cykelväg genom ett villaområde och bryts sedan av en väg och en skola, för att dyka upp igen som den väg som går ut på golfbanan och sedan försvinner.
Söder om Åhus måste man åka en del på vägkant men sedan kommer ett långt stråk längs bilfria och nästintills bilfria återvändsvägar där vi träffade på flera cyklande barnfamiljer. Över huvud taget har jag aldrig träffat så många utfärdscyklister på en och samma dag som denna tisdag i augusti, och sträckan med dess närhet till badstränder kan utan vidare rekommenderas till den som har barn med sig, förutsatt att man också har med sig en välfylld utflyktskorg. Det går till och med att leda cykeln hela vägen längs stranden förbi ålabodar och genom militärområden med betande får och annat boskap. Vi tog oss på detta sätt rakt genom Friseboda naturreservat genom Ravlunda skjutfält men är det inte mitt i sommaren bör man helst kontrollera på förhand så att det är en dag utan skjutövningar.
Från Haväng och söderut kring Kivik på Österlen finns landets största koncentration av vandrarhem för den som är välplanerad och vill ha det bekvämt, men vi hade den här kvällen turen att kunna övernatta hos en av våra vänner. Därför fortsatte vi söderut från Haväng över Kivik mot Baskemölla, en sträcka som jag inte närmare tänker redogöra för. En praktisk synpunkt är att väg 9 mot Kivik som rekommenderas på Skånes cykelkarta är alldeles för trafikerad men att det inte finns så mycket att välja på, förutom att man kan ta gamla utfartsvägen upp från Kivik och åka ner i samhället i Rörum. Från Rörum finns det sedan en cykelbana längs vägen via Baskemölla mot Simrishamn.
Dag två inleddes med buss till Tomelilla där vi gav oss ut på en dressintur. Att trampa dressin var mycket roligare än jag trodde och sträckan längs Fyledalen är mycket vacker. Man nästan flyger fram över den gamla rälsen, fram till kommungränsen mot Sjöbo där banan är uppriven. Där ser den ut att vara möjlig att vandra på men man kan inte cykla. Inte heller kan man använda dressinturen som utgångspunkt för en vandring då man är skyldig att återställa dressinen. Per Kågesson anser att dressinbanan genom Fyledalen borde rivas upp till förmån för att anlägga en cykelled, och det låter mycket rationellt men efter att ha upplevt det hela vet jag faktiskt inte riktigt vad jag tycker längre.
Från Tomelilla där vi också delade på en pizza blev lösningen buss. Bussturen var intressant och gick igenom flera gamla stationssamhällen men tyvärr kan jag inte redogöra för den för jag somnade så det får Tord kommentera i så fall.
I Sjöbo provianterade vi och köpte goda bakverk på ett Bröderna Anderssons konditori med ett osedvanligt bra sortiment. För övrigt är Sjöbo ett samhälle som det finns nog med fördomar om som det är.
Därefter påbörjade vi en mindre välplanerad tur norrut genom Sjöbo sommarby, över Björka mot Övedslokster och därifrån över Harlösa och Löberöd mot E22 där vi ledde över cyklarna och tog oss till trakten av Snogeröd där vi fricampade.
I Harlösa som en gång i tiden varit en järnvägsknut fanns ett fint gamalt stationshus, och i Snogeröd går vandringsleden Skåneleden längs en gammal järnvägssträckning. Även där är stationen bevarad.
Sträckan Snogeröd-Hörby längs gamla banvallen startar som en stig som löper österut från väg 17 lite öster om rondellen. Stig är det sedan fram till den f.d. järnvägsstationen i Fogdarp som är genuint bevarat inklusive vattentorn för loket. Därefter övergår stigen i en väg som delvis går bredvid banvallen genom ett sjönära villaområde där en del villaägare på ett mer eller mindre lämpligt sätt utnyttjat banvallen för att anlägga parkering för sina bilar. Sträckan sammanfaller med Skåneleden (vandringled). Framme vid campingplatsen vid Ringsjöstrand måste man lämna banvallsträckningen och ta vanlig cykelväg för att kunna korsa E22. Man kommer in i Hörby via ett naturområde där vi på kort tid observerade ett närmast abnormt antal harungar eller möjligvis kaniner som här måste sakna sina naturliga fiender. Sträckan är delvis mycket vacker längs sjön men alltså inte helt genuin banvall, och vi var mycket trötta. Därför tog vi återigen buss hem från Hörby.
På eftermiddagen högläste jag sedan för Tord ett stycke ur Jerome K. Jeromes "Tre män på velociped", en komisk roman från år 1900 som fortfarande kan rekommenderas som god och passande förströelseläsning under cykelturer.
Utan att gå in på alla detaljer är den anlagda cykelvägen Kristianstad-Åhus, mycket bra och trevlig åtminstone fram till Rinkaby. Speciellt lyckade är de delar av sträckan som följer Hammarsjön och den befintliga banan Kristianstad-Åhus vilket är så långt banvallscykling man kan komma utan att att åka på gammal banvall.
I Rinkaby rekommenderas spettekaksbageriet där man kan fika och samtidigt se tillverkningen av spettekakor och beskåda en kassaaparat från förra sekelskiftet
Mellan Rinkaby och Åhus finns det också cykelbana men den följer en stor väg och är inte så rolig att cykla på. Dessutom saknas tyvärr vettig skyltning just när man åker in i Åhus Ett bättre alternativ för rekreationscykling vore att leta upp småvägar och komma in i Åhus norrifrån.
Annars är både denna sträcka och och sträckan vi sedan tog från Åhus och söderut mycket använda av cyklister, och vi mötte såväl lokala cykelflanörer som långsfärdscyklister.
Inne i Åhus hittade vi spår av järnvägssträckningen Everöd-Åhus, en sträcka som lades ner redan 1936 och åtminstone för Åhus del revs upp redan 1937. Om man kommer in den gamla infarten så ser man till höger just innan man åker förbi resterna av den gamla stadsmuren en cykelväg som följer banvallsträckningen. På andra sidan av den nya infarten där går den vidare som cykelväg genom ett villaområde och bryts sedan av en väg och en skola, för att dyka upp igen som den väg som går ut på golfbanan och sedan försvinner.
Söder om Åhus måste man åka en del på vägkant men sedan kommer ett långt stråk längs bilfria och nästintills bilfria återvändsvägar där vi träffade på flera cyklande barnfamiljer. Över huvud taget har jag aldrig träffat så många utfärdscyklister på en och samma dag som denna tisdag i augusti, och sträckan med dess närhet till badstränder kan utan vidare rekommenderas till den som har barn med sig, förutsatt att man också har med sig en välfylld utflyktskorg. Det går till och med att leda cykeln hela vägen längs stranden förbi ålabodar och genom militärområden med betande får och annat boskap. Vi tog oss på detta sätt rakt genom Friseboda naturreservat genom Ravlunda skjutfält men är det inte mitt i sommaren bör man helst kontrollera på förhand så att det är en dag utan skjutövningar.
Från Haväng och söderut kring Kivik på Österlen finns landets största koncentration av vandrarhem för den som är välplanerad och vill ha det bekvämt, men vi hade den här kvällen turen att kunna övernatta hos en av våra vänner. Därför fortsatte vi söderut från Haväng över Kivik mot Baskemölla, en sträcka som jag inte närmare tänker redogöra för. En praktisk synpunkt är att väg 9 mot Kivik som rekommenderas på Skånes cykelkarta är alldeles för trafikerad men att det inte finns så mycket att välja på, förutom att man kan ta gamla utfartsvägen upp från Kivik och åka ner i samhället i Rörum. Från Rörum finns det sedan en cykelbana längs vägen via Baskemölla mot Simrishamn.
Dag två inleddes med buss till Tomelilla där vi gav oss ut på en dressintur. Att trampa dressin var mycket roligare än jag trodde och sträckan längs Fyledalen är mycket vacker. Man nästan flyger fram över den gamla rälsen, fram till kommungränsen mot Sjöbo där banan är uppriven. Där ser den ut att vara möjlig att vandra på men man kan inte cykla. Inte heller kan man använda dressinturen som utgångspunkt för en vandring då man är skyldig att återställa dressinen. Per Kågesson anser att dressinbanan genom Fyledalen borde rivas upp till förmån för att anlägga en cykelled, och det låter mycket rationellt men efter att ha upplevt det hela vet jag faktiskt inte riktigt vad jag tycker längre.
Från Tomelilla där vi också delade på en pizza blev lösningen buss. Bussturen var intressant och gick igenom flera gamla stationssamhällen men tyvärr kan jag inte redogöra för den för jag somnade så det får Tord kommentera i så fall.
I Sjöbo provianterade vi och köpte goda bakverk på ett Bröderna Anderssons konditori med ett osedvanligt bra sortiment. För övrigt är Sjöbo ett samhälle som det finns nog med fördomar om som det är.
Därefter påbörjade vi en mindre välplanerad tur norrut genom Sjöbo sommarby, över Björka mot Övedslokster och därifrån över Harlösa och Löberöd mot E22 där vi ledde över cyklarna och tog oss till trakten av Snogeröd där vi fricampade.
I Harlösa som en gång i tiden varit en järnvägsknut fanns ett fint gamalt stationshus, och i Snogeröd går vandringsleden Skåneleden längs en gammal järnvägssträckning. Även där är stationen bevarad.
Sträckan Snogeröd-Hörby längs gamla banvallen startar som en stig som löper österut från väg 17 lite öster om rondellen. Stig är det sedan fram till den f.d. järnvägsstationen i Fogdarp som är genuint bevarat inklusive vattentorn för loket. Därefter övergår stigen i en väg som delvis går bredvid banvallen genom ett sjönära villaområde där en del villaägare på ett mer eller mindre lämpligt sätt utnyttjat banvallen för att anlägga parkering för sina bilar. Sträckan sammanfaller med Skåneleden (vandringled). Framme vid campingplatsen vid Ringsjöstrand måste man lämna banvallsträckningen och ta vanlig cykelväg för att kunna korsa E22. Man kommer in i Hörby via ett naturområde där vi på kort tid observerade ett närmast abnormt antal harungar eller möjligvis kaniner som här måste sakna sina naturliga fiender. Sträckan är delvis mycket vacker längs sjön men alltså inte helt genuin banvall, och vi var mycket trötta. Därför tog vi återigen buss hem från Hörby.
På eftermiddagen högläste jag sedan för Tord ett stycke ur Jerome K. Jeromes "Tre män på velociped", en komisk roman från år 1900 som fortfarande kan rekommenderas som god och passande förströelseläsning under cykelturer.
2005-08-02
Immeln-Glimåkra, Broby-Knislinge och något om dåliga kartor
Vi var ute en längre cykeltur i söndags. idén var att undersöka hur det gick att ta sig norrut längs banvallen från Immeln mot Glimåkra, vilket är gammal banvall som enligt kartan är utsatt som en en mindre skogsbilväg, typ traktorväg. men inte räknad som cykelled. För att komma till startpunkten åkte vi banvallssträckningen mellan Kristianstad och Immeln och när vi rastade vid Immeln och passade på att ta ett dopp, stötte vi på en Schweitzisk barnfamilj. De hade med hjälp av den nya Skånecykelkartans norra del hade hittat och tagit samma väg som vi från Kristianstad. och tyckte det var en väldigt fin och vildmarksmässig väg. Det är roligt att se att utländska turister faktiskt tar sig fram till de lokala banvallslederna kring Kristianstad och uppskattar dem. Det är också bra att de åtminstone delvis är med på de nya kartorna.
Det visade sig att banvallen var framkomlig längs hela sträckan förutom just närmast samhällena Immeln och Glimåkra, där det inte var färdigröjt efter stormen i vintras. I Immeln var det ett ganska stort stormfälle efter bara något 100-tal meter men det gick i stället bra att ta byvägen norr om banvallen, och komma in på vägen senare. Även i Glimåkra fick man ta en liten omväg.
Enligt en dam vi träffade var banvallen populär hos ortbefolningen som promenadväg och att cykla på. Sträckans kvalitet varierade mycket, likaså röjningen. Inget träd var flyttat utan att det var absolut nödvändigt och det fanns också bitvis en del lösa pinnar och ett större hål utmärkt med en björkruska. En man som bodde längs vägen berättade att det hade talats om att göra cykelled av sträckingen i 20 år men att det aldrig tycktes hända något, och när man ringde till kommunen för att få hjälp med röjningen av vägen så hänvisade de till markägarna De vet inte själva vad de äger, hävdade han. Mellan Hylta och Sibbhult och var spåret en smal men väl uppkörd stig som användes av traktens mopedister, som nyttjade den i hög fart. Sibbhult verkade vara en håla med väl utvecklad moppekultur. Killarna åkte fram och tillbaka längs samhället i hög fart och stannade och pratade med gänget som samlats vid vägkanten.
Väl framme i Glimåkra tog vi den rätt trafikerade huvudvägen 6 km mot Broby. Vi visste att det pågick anläggning av cykelväg mellan Broby och Hanaskog och hoppades att det skulle vara framkomligt. Det var det men det var väldigt uppgrävt och knöggligt på grund av kabeldragningar och därför trots att det var väldigt brett betydligt mindre roligt att cykla på i dagsläget än stigarna i skogen norröver.
Denna cykelväg som är tänkt att asfalteras kommer aldrig att bli någon bra rekreationsväg. För det ligger den alltför nära en trafikerad väg och landskapet är inte så omväxlande. Men vill man bara komma fram blir det säkert ett bra alternativ.
Från Knislinge tog vi sydost och sedan över Fjälkestad, där vi hanns upp av regnet. Detta är också tråkiga transportsträckor. Den första delen som är 70-90-väg men något mindre trafikerad är av någon anledning skyltad som en del av Sverigeleden för cykel vilket är svårt att förstå.
Vad som dock är ännu svårare att förstå är den nya cykelledskarta för Skåne som kom ut nu i maj 2005. Den är uppdelad i två delar och kan köpas i bokhandeln eller på turistbyråer för 150 kr/styck. Med detta medföljer också en broshyr.
Cykelkartan ser vid närmare påseende ut att vara alltför dåligt genomarbetad. För det första finns det ingen princip för vilka "cykelleder" som finns med eller inte. utan man säger sig ha gått på vad kommunerna velat lyfta fram. Det har fått en del smått absurda konsekvenser
-Man ger inte grundläggande information om vad som är bilfri led och cykelbana och vad som är trafikerat
- Man talar inte om namnet på de regionala cykelleder som finns utan inriktar sig på att lyfta fram ett antal till synes godtyckliga lokala slingor.
- De lokala cykellederna kring Malmö finns inte med, däremot de kring Lund- För Malmös del hänvisar man till kartor man kan köpa på Malmös turistbyrå.
- I broschyren ingår i mycket liten skala vägverkets karta över vad som är cykelbanor och mindre trafikerade vägar i Skåne. Men de uppgifter som finns där är inte integrerade i kartan.
- Man har inte med alla järnvägar, bara vissa, trots att man hänvisar till järnvägar som ett sätt att kunna transportera sin cykel. Dessutom är järnvägar en mycket bra och tydlig orienteringspunkt när man är ute och cyklar.
Ska man vara snäll så kan man säga att broschyren kan fungera som inspiration för vad man kan använda kartan till. Men det ursäktar inte kartans brister. En karta som man betalar såpass mycket för ska ge överblick och kunna användas för planering utan att man nödvändigtvis måste komplettera med fler kartor och broschyrer i en snålt tilltagen packning. Det är desto mer anmärkningsvärt eftersom vare sig kartan eller broshyren innehåller konkret information om vare sig, övernattning, service längs vägen eller ens badplatser. Det enda som är utsatt är turistbyråerna samt gränserna för naturskyddade områden. Dessa är utsatta med linjer av sådan tjocklek och karaktär att de påminner om linjerna för "cykelleder". Dessutom saknas på kartan en vanlig teckenförklaring. Skalan 1:110000 är dock bra och tillräcklig för att man ska kunna cykla efter den.
I broschyren finns slutligen en del råd om vad man ska tänka på när man är ute och cyklar, illustrerat med ett par med ett litet barn som är ute på "cykelsemester", men för att vara ute på cykelsemester är deras utrustning rätt märklig. I stället för att utnyttja befintliga pakethållare bär de varsin i och för sig rätt slak ryggsäck på ryggen. Jag är ingen långfärdscyklist men jag skulle inte kunna tänka mig att lasta för en vanlig eftermiddagstur på det sättet, möjligen skulle det duga för tio minuters cykefärd till tåget. Dessutom tillråds man rusta för punktering genom att ha med sig en lista med telefonnummer till traktens cykelverkstäder - men inte ett vanligt lagningsset.
Allt detta tillsammans gör intryck av ett hastverk som kanske inte märks så väl vid första anblicken men i längden riskerar att skapa frustrationer i stället för att vara ett gott stöd för den som hade tänkt sig cykelsemestra i Skåne.
Det visade sig att banvallen var framkomlig längs hela sträckan förutom just närmast samhällena Immeln och Glimåkra, där det inte var färdigröjt efter stormen i vintras. I Immeln var det ett ganska stort stormfälle efter bara något 100-tal meter men det gick i stället bra att ta byvägen norr om banvallen, och komma in på vägen senare. Även i Glimåkra fick man ta en liten omväg.
Enligt en dam vi träffade var banvallen populär hos ortbefolningen som promenadväg och att cykla på. Sträckans kvalitet varierade mycket, likaså röjningen. Inget träd var flyttat utan att det var absolut nödvändigt och det fanns också bitvis en del lösa pinnar och ett större hål utmärkt med en björkruska. En man som bodde längs vägen berättade att det hade talats om att göra cykelled av sträckingen i 20 år men att det aldrig tycktes hända något, och när man ringde till kommunen för att få hjälp med röjningen av vägen så hänvisade de till markägarna De vet inte själva vad de äger, hävdade han. Mellan Hylta och Sibbhult och var spåret en smal men väl uppkörd stig som användes av traktens mopedister, som nyttjade den i hög fart. Sibbhult verkade vara en håla med väl utvecklad moppekultur. Killarna åkte fram och tillbaka längs samhället i hög fart och stannade och pratade med gänget som samlats vid vägkanten.
Väl framme i Glimåkra tog vi den rätt trafikerade huvudvägen 6 km mot Broby. Vi visste att det pågick anläggning av cykelväg mellan Broby och Hanaskog och hoppades att det skulle vara framkomligt. Det var det men det var väldigt uppgrävt och knöggligt på grund av kabeldragningar och därför trots att det var väldigt brett betydligt mindre roligt att cykla på i dagsläget än stigarna i skogen norröver.
Denna cykelväg som är tänkt att asfalteras kommer aldrig att bli någon bra rekreationsväg. För det ligger den alltför nära en trafikerad väg och landskapet är inte så omväxlande. Men vill man bara komma fram blir det säkert ett bra alternativ.
Från Knislinge tog vi sydost och sedan över Fjälkestad, där vi hanns upp av regnet. Detta är också tråkiga transportsträckor. Den första delen som är 70-90-väg men något mindre trafikerad är av någon anledning skyltad som en del av Sverigeleden för cykel vilket är svårt att förstå.
Vad som dock är ännu svårare att förstå är den nya cykelledskarta för Skåne som kom ut nu i maj 2005. Den är uppdelad i två delar och kan köpas i bokhandeln eller på turistbyråer för 150 kr/styck. Med detta medföljer också en broshyr.
Cykelkartan ser vid närmare påseende ut att vara alltför dåligt genomarbetad. För det första finns det ingen princip för vilka "cykelleder" som finns med eller inte. utan man säger sig ha gått på vad kommunerna velat lyfta fram. Det har fått en del smått absurda konsekvenser
-Man ger inte grundläggande information om vad som är bilfri led och cykelbana och vad som är trafikerat
- Man talar inte om namnet på de regionala cykelleder som finns utan inriktar sig på att lyfta fram ett antal till synes godtyckliga lokala slingor.
- De lokala cykellederna kring Malmö finns inte med, däremot de kring Lund- För Malmös del hänvisar man till kartor man kan köpa på Malmös turistbyrå.
- I broschyren ingår i mycket liten skala vägverkets karta över vad som är cykelbanor och mindre trafikerade vägar i Skåne. Men de uppgifter som finns där är inte integrerade i kartan.
- Man har inte med alla järnvägar, bara vissa, trots att man hänvisar till järnvägar som ett sätt att kunna transportera sin cykel. Dessutom är järnvägar en mycket bra och tydlig orienteringspunkt när man är ute och cyklar.
Ska man vara snäll så kan man säga att broschyren kan fungera som inspiration för vad man kan använda kartan till. Men det ursäktar inte kartans brister. En karta som man betalar såpass mycket för ska ge överblick och kunna användas för planering utan att man nödvändigtvis måste komplettera med fler kartor och broschyrer i en snålt tilltagen packning. Det är desto mer anmärkningsvärt eftersom vare sig kartan eller broshyren innehåller konkret information om vare sig, övernattning, service längs vägen eller ens badplatser. Det enda som är utsatt är turistbyråerna samt gränserna för naturskyddade områden. Dessa är utsatta med linjer av sådan tjocklek och karaktär att de påminner om linjerna för "cykelleder". Dessutom saknas på kartan en vanlig teckenförklaring. Skalan 1:110000 är dock bra och tillräcklig för att man ska kunna cykla efter den.
I broschyren finns slutligen en del råd om vad man ska tänka på när man är ute och cyklar, illustrerat med ett par med ett litet barn som är ute på "cykelsemester", men för att vara ute på cykelsemester är deras utrustning rätt märklig. I stället för att utnyttja befintliga pakethållare bär de varsin i och för sig rätt slak ryggsäck på ryggen. Jag är ingen långfärdscyklist men jag skulle inte kunna tänka mig att lasta för en vanlig eftermiddagstur på det sättet, möjligen skulle det duga för tio minuters cykefärd till tåget. Dessutom tillråds man rusta för punktering genom att ha med sig en lista med telefonnummer till traktens cykelverkstäder - men inte ett vanligt lagningsset.
Allt detta tillsammans gör intryck av ett hastverk som kanske inte märks så väl vid första anblicken men i längden riskerar att skapa frustrationer i stället för att vara ett gott stöd för den som hade tänkt sig cykelsemestra i Skåne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)