Angående föräldraföredrag om internet

Var i går på ett föredrag om internet riktat till föräldrar här i Kristianstad som jag skrivit om på bloggen på Internetliv.se.

Socialt förakt är värre än rasism

Vi har HomO, vi har JämO och vi har D O, ombudsmannen mot etnisk diskriminering vars uppgift är att "stoppa alla former av etnisk och religiös diskriminering i samhället".

Men var finns diskrimineringsombudsmannen mot förtryck på grund av klass och social bakgrund?

I det numera dumpade förslaget till gymnasiereform som utarbetades under en socialdemokratisk regering fanns sju perspektiv som man lyfte fram skulle speglas i undervisningen. Dessa var ett etiskt, ett historiskt, ett internationellt, ett naturvetenskapligt, ett miljö- ett genus- och ett entreprenörsperspektiv. Man kan fråga sig om ett sådant uppräknande var vettigt i det sammanhanget men det faktum att inget av dessa perspektiv hade något att göra med klass och social struktur är en intressant mätare på samhällsdebatten.

Socialdemokratin har på samma sätt som borgarna under lång tid har fört en politik där förekomst av klass osynliggörs. Möjligen har man i retoriska sammanhang understått sig att varna för återkomsten av klassamhället, såsom det var något som låg i framtiden och inte redan fanns.

Att bekämpa olika former av förtryck genom att namnge, katalogisera det och ge det särregler är en liberal strategi som har sina begränsningar. Man kommer inte långt om man ska bekämpa rasismen med kunskap och psykologiska förklaringar. När det gäller mer långsiktiga förändringar i kulturen har de homosexuella i viss mån lyckats liksom tidigare även kvinnorna. Den strukturella rasismen står dock fast och är med och är sammanvävt med klassförtrycket på flera sätt. Det handlar inte bara om föraktet mot invandrarna som bildar en ny underklass. Alltför många deltar i nedvärderingen av den tönstämplade landsortsbefolkning som inte får sin jämlika del av resurserna i vårt stadsfixerade samhälle och vars verklighet sällan skildras. En del av landsbygdsborna väljer i det läget att sparka nedåt, och rösta på främlingsfientliga partier.

Nu brukar det ju hävdas att klasstillhörighet är något som man i motsats till etnisk, könsmässig eller sexuell har möjlighet att byta. Det är riktigt men det sker alltid till ett pris för individen. Liksom bland invandrare som blivit assimilierade och kvinnor som tagit sig fram på männens villkor finns i många framgångshistorier spåren av nederlaget att tvingas förneka den del av sin bakgrund som omgivningen inte förstår. Detta skildrades bland annat i en artikelserie som DN för några år sen på temat "klassresan". Men det är framförallt inte de enskilda individer som lyckas skapa sig en bättre framtid gör någon avgörande skillnad i förtrycket mot den grupp de kommer från.

Idag är klassförtrycket antingen det riktar sig mot vanliga arbetare, landsbygdsbefolkning, eller mot utslagna och marginaliserade på sätt och vis ett dolt förtryck eftersom social ojämlikhet inte hanteras som strukturer och allting behandlas som om det vore upp till individen. Alla har vi inte samma möjligheter, men det har snart upphört att vara en socialt godtagbar förklaring samtidigt som vi får ett allt hårdare samhälle.

Den sociala snedrekryteringen till högskolan har ökat . Ungdomar på gymnasiet indoktrineras med föreställningar om att de har valet att bli entreprenörer och egna företagare. Vi har en regering som faktiskt har gått till val och vunnit på att underblåsa människors förakt mot arbetslösa och sjukskrivna. Det är det som gör det sociala föraktet värre.

Dissa inte mitt 70-tal!

Såg precis ett inlägg på Boatlife en anskrämlig blå herrklubb för motorbåtsfantaster där någon hackade på Staffan Westerberg och hans "kommunistiska pannkaka".

Ett förbluffande ofta återkommande tema på fester och tillställningar med mycket folk i min egen generation är debatten för eller emot barnprogrammet "Vilse i pannkakan" och få personer är likgiltiga. Vanligt är att man betraktade programmen som spännande. Vilse i pannkakan var inte någon trevlig och tillgullad historia. Avsnittet om älgen som letade efter sin mamma upplevdes av många barn som ångestfullt, och redan då fanns kritiken från vissa vuxna mot det övertydliga budskapet när råttorna slog sig ihop för att stjäla potatis från den rike storpotäten.

Inget ont om Vilse i pannkakan eller för den delen inte om Anders Linder och hans Kapten Zoom! Jag har svårt att se något ont i att man sände en del bra pedagogiska barnprogram som byggde på värden som solidaritet och rättvisa i stället för ytlighet och kommersialism. För övrigt tyckte jag mycket om dåtidens Bamse, läste Sven Wernströms Trälarna och Katarina Taikons böcker om Katitzi och gick trivdes i min gröna plyschoverall. Jag var för ung för att greppa speciellt så särskilt mycket av musiken. Hemma var det ganska mycket Svensktoppen och Lasse Berghagen. I efterhand lärde jag mig gilla progg.

70-talet var också årtiondet för framväxten av miljörörelsen och många av de värderingar som jag fortfarande tycker är viktiga. Mitt politiska uppvaknande sammanfaller med kärnkraftsomröstningen 1980.

De kvarvarande resterna av retromodet har äntligen gett mig möjlighet att skaffa en grön manshesterjacka om än inte av samma snitt men med vissa ytliga likheter av den som jag kanske hade när jag gick i lågstadiet. Så dissa inte mitt 70-tal. Det är det jag hämtar näring ur.

Oavsett ovanstående vill jag gärna tipsa om följande nostalgiblogg: http://70tal.blogspot.com/

Utan genrep

"Livet är det enda drama som saknar generalrepetition"

Thords passbitar

Citatet hittat hos:
Pricken över livets ordspråk av Pax
Detta är en mycket ambitiös citatsamling tillhandahållen av Pex Turesson där man kan hjälpa till med att översätta diverse ordspråk och citat till svenska.

Ånger

"Aldrig ångra det man gjort men det man inte gjort"

Elmer Diktonius

Kanske kan ses som pendang till citatet av Kierkagaard nedan. Den som inte aldrig vågar, drabbas i stället av ånger.

Elmer Diktonius var finlandsvensk poet

Citatet även hittat i denna ordspråkslista
av Tage Quist i Värå.

Ny blogg på Internetliv.se

Jag har nu startat en separat blogg i anslutning till min guide över communityn och forum på Internetliv.se. Inlägg som handlar om internet communityn och forum samt olika internettjänster kommer i fortsättningen att postas där.

Kierkegaard om mod och citatsamlande som en underström

"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv"

Sören Kierkegaard.

En frassökning på denna fras på Google ger i skrivande stund 60 träffar på Google. Inte illa för att vara ett citat av en teolog. Sören Kierkegaard var, minns jag från filosofiundervisningen på gymnasiet, en av existentialismens förgrundsgestalter.
Annan text om Kierkegaard.

Citatet används i många sammanhang varav vissa förmodligen ligger ett gott stycke från vad Kieregaard själv hade i åtanke:
Framför allt verkar citatet användas för att våga bryta upp från ett förhållande men också för att våga söka terapi, ta spontan kontakt med andra eller sluta älta sina problem.
Det citeras också ifråga om entreprenörsskap, idrott och någon tillskriver det Astrid Lindgren.

Att söka på det här citatet gör mig medveten om citatsamlandet som en underström på internet. Det verkar dock som om detta med att samla citat är lite 90-tal. Var det kanske så att man ville ha något viktigt att säga på sina hemsidor strax efter att internet hade blivit vanligt?

Andra som hittat detta citat:
Wikiquote
Nina på Johangården som har citat som en del av sin blogg under rubriken andras ord
Manges aforismer
Olle Petersson:tänkvärt
Magdalena: ordspråk och bevingat
Jörgen Schwartz: visdomsord
Humorix kändiscitat
TM:s samlade citat
Ylva Denborg: aforismer och ordspråk
Mårten: mina favoritcitat
Vad alla borde veta (urval av Fredrik Haglund)
Soulflower's 21 thoughtful phrases
Systrarna Gryms värdefulla ord
Jonathan Isakssons Quotes


Diskutera:
Diskussion om ordspråk, i denna tråd på Allt om TV.

Pengar, girighet och en köpfri dag 25 november

"Den girige äger inte sina pengar. Pengarna äger honom."

Detta verkar vara ett ordspråk som ofta är listat men sällan använt. Kanske också kan sägas vara en bra karaktäristik av den kalla liberalismens värderingar.

Den 25 november är en internationell aktionsdag utlyst kallad "Buy nothing day" eller "en köpfri dag". Det går ut på att man ska stanna hemma och inte gå och handla den dagen, som en markering mot konsumtionshetsen och det resursslöseri som som finns i samhället.

Aktionsformen kan sägas verka ofarlig men för ett par år sedan blev konstnärer utslängda från sina lokaler i Kista galleria för att de hade visat en filminstallation på detta tema, där kvinnor prenumererade omkring med tomma kundvagnar.

När jag gick på bibliotekshögskolan i början av 90-talet talades det fortfarande om 1974 års kulturpolitiska mål, som samtliga partier hade ställt sig bakom. Ett av dessa mål var "motverka kommersialismens negativa verkningar". På den tiden kunde även moderater ställa sig bakom detta. Nu är moderater alltmer kalla cyniker och dem har vi valt att styra över oss.

Det subversiva i budskapet att inte konsumera ligger inte i att det handlar om att konsumera mindre av jordens resurser. Det behöver vi visserligen göra för att det ska gå ihop på längre men det är möjligt att det trots allt går att anpassa marknadsekonomin så att vi åtminstone delvis utbyter tjänster med varandra i stället för prylar

Det subversiva ligger i stället i att man ställer moraliska frågor och uppmärksammar värdet i att inte konsumera utan i stället göra annat. Vad gör människor med sin tid när de längtar, letar, köper och hanterar sina prylar i stället för att hantera sina relationer? När alltmer av vår tid går åt till konsumtion är det kanske inte konstigt att vissa tror att allt kan konsumeras eller köpas för pengar.

Dessutom handlar om fördelning. När hela vårt samhällssystem bygger på konsumtion för konsumtionens egen skull samtidigt som våra medmänniskor svälter då är konsumtionssamhället inte moraliskt. Ur kristen synvinkel är dessutom rikedom synd om den rike älskar sina pengar mer än Gud och sin nästa. Ett av de ord som diskuterades skulle tas bort ur den senaste årgången av Svenska akademiens ordlista var mammonsdyrkan. Gud ske lov är det kvar.

Mer information om En köpfri dag finns på hos Adbusters Sverige. Läs även följande artikel
De vill få oss att köpa mindre, ur Stockholms City 12/10 2006

Fler citat om pengar rikedom och ekonomi på aforism.nu

Allmänna samlingar och listor
Citat.infart.se
Nina och Jisons kluriga ordspråk
100o 0rdspråk - David Eurenius lista (han har 87 kvar)
Ordspråk och talesätt efter nyckelord (Jake Svensson)

Diskutera ordspråk i:
Lång tråd om ordspråk och motton på Familjeliv

Kunskapens frukter

"Kunskapens fot är bitter men dess frukter är söta"

Dessa ord tillskrivs romaren Cicero.

Jag har funderat på vad han menar med detta? Är det den ökade klokheten och visheten i sig eller den status och rikedom man eventuellt kan tillskansra sig med ökad kunskap som är söt?

Vi lever ju i ett utbildningssamhälle och många människor använder stora delar av sitt liv att följa olika utbildningar. Antagligen är citatets främsta funktion idag och anledningen till att det fortfarande lever kvar att det kan verka trösterikt och motiverande om det är så. Om det sen är sant är en annan sak.

Vissa former av kunskap ger inte sin bärare en känsla sötma utan snarare en bitter smak i munnen för att man kanske känner till saker man inte vill veta, eller som gör att man känner sig moraliskt förpliktigad att ta tag i saker som man helst vill slippa ifrån.

Fler ordspråk om utbildning finns på sidan Nu och då i Timrå.

Är mina pepparkakor en del av SÄPO:s hotbild?

Läser i Kristianstadsbladet att polisen i Skåne organiserar sig för att bättre kunna förutse "hotbilden" mot Sverigedemokraterna i Skåne. Arbetet ska ske i nära samarbete med säkerhetspolisen SÄPO. Bakgrunden är attacken på ett SD-möte i Eslöv tidigare i höstas. Jag minns nynazisternas liknande attack på en studiecirkel i Vimmerby i våras. De aktivister som ger sig på andras mötesfrihet, särskilt på det här sättet , förstör det politiska klimatet. Det är den typen av polarisering som ingen i samhället är betjänt av förutom de som vill ha en auktoritär samhällsutveckling.

Veckan efter valet bakade och skickade jag tillsammans med några vänner personligt glaserade pepparkakor till 12 sverigedemokratavdelningar här i Skåne med uppmaningen att de skulle bli lite snällare, underförstått i sin invandringspolitik. Detta efter förebild från Värmländska pepparkaksklubben som tidigare bland annat skickat pepparkakor till påven och till George Bush. Jag undrar nu om mina pepparkakor räknas som en del av hotbilden?

Den enda reaktion jag fick var från en sverigedemokrat som senare precis efter attacken föreslog att jag i stället skulle skicka pepparkakor till de han menade stod för angreppet. Kristianstadsbladet fick också en pepparkaka men de tyckte tydligen inte att saken var så intressant.

För att inte ge polisen extra arbete och därmed bidra till onödig förbrukning av skattepengar vill jag härmed dementera att mina pepparkakor har något med hotbilden att göra.
Samtliga av pepparkakorna var av god kvalitet och riskfria att förtära. De flesta av paketen skickades med avsändare utanpå kuvertet och alla var försedda med ett handskrivet brev med likartad handstil. Dessutom skickades ett mail från samma adress till de aktuella avdelningarna för att berätta om aktionen.

Förutsättningen för att det ska vara intressant att påverka någon med pepparkakor är att vederbörande har en känslighet för vad människor tycker, samt helst en vilja till dialog. Pepparkaksklubben i Värmland uppmanar just nu människor att skicka pepparkakor till försäkringskassan för att de sparat pengar åt statskassan med mindre snälla metoder. Det kanske kan vara värt att göra ett försök där?

Kristianstad: demonstrationer mot rasism och tilltagande polarisering

På Kristallnatten den 9 november anordnades två demonstrationer mot rasism och nazism. Händelserna är beskrivna i de båda lokaltidningarna Kristianstadsbladet och Norra Skåne.

Fackeltåget som ordnades av KAN, Kristianstads antinazistiska nätverk var mycket trevligt men som vanligt när det gäller Kristianstad så deltog nästan enbart ungdomar. Polisbevakningen av denna oskyldiga tillställning var rigorös och med markering av varenda gatukorsning längs den mycket blygsamma marschvägen.

I Kristianstadsbladet hävdas det att det är polisens förtjänst att den andra demonstrationen som anordnades av SUF gick lugnt till. Efter att ha stått och åsett hur ungdomarna som samlades till den demonstrationen, efter att få sin önskade demonstrationtid uppskjuten under tre kvarts tid utan synbar orsak blev inringade av flera polispiketer och visiterades men ändå höll sig lugna så är jag dock beredd att ge en del av den förtjänsten till ungdomarna själva. Jag stördes också av att deltagare fotograferades/filmades i samband med visiteringen. Enligt min åsikt ska man som medborgare inte behöva bli registrerad för att man vill vara med i en demonstration. Jag har heller aldrig sett någon demonstration i Sverige med så tydlig närvaro av medelålders och äldre vältränade män i neutrala fritidskläder och keps som följde demonstrationen.

Och de som enligt ryktena befarades störa demonstrationerna befann sig enligt Kristianstadsbladet på NSF:s egen demonstration i Ystad.

Ur min synvinkel sett så tycker jag att det är mest synd att arrangörerna inte gjorde en gemensam demonstration i stället. Det mesta borde ha rymts under samma tak, i varje fall i form av ett gemensamt avslutande möte. Det är också beklagligt att inte fler vuxna deltar i en demonstration mot rasism och främlingsfientlighet i en stad där vi fått ökad närvaro av främlingsfientliga partier i kommunfullmäktige och dessutom har problem med nazister.

Detta vore ganska enkelt att ta ställning till om allt vore svart och vitt.
Jag blev också väldigt störd av den paroll i SUF-tåget som gick ut på att man skulle angripa nazister. En av mina vänner flinade när han hörde den och sa att hälften av dem som demonstrerar här gör det för att de tycker att det är så roligt att skrika provocerande saker på sta'n. Jag håller inte med. Jag tycker det är allvarligt. Jag blir inte moraliskt upprörd men jag blir förbannad, både på SUF som är så jäkla dumma att de tillåter sig att försöka skapa sammanhållning genom att gå över gränsen när de spelar på ungdomars ilska och vanmakt och de andra krafter som har varit med att skapa den polariserade situation som vi nu fått att leva med.

Det finns nämligen en förhistoria till detta där en viktig skiljelinje är den påstådda kravallen i Kristianstad 9 november i fjol, som jag också hade möjlighet att bevittna. Efter de även i fjol två utlysta demonstrationerna, varav den andra dock inte arrangerades enbart av SUF utan även av RKU, SSU och Ung Vänster så lösgjorde sig ett synbarligen spontant tåg av blandat invandrarungdomar och vänsteraktivister som satte mot Tivoliparken och så småningom mot Långebro. Eftersom jag kände att detta var något som jag själv ville bilda mig en uppfattning om så satte jag efter och följde tåget i stort sett hela tiden utom vid ett tillfälle då jag stannade till för att prata med några ungdomar. Och någon kravall såg jag inte. Tvärtom var det en mycket glad och uppsluppen stämning en stor del av tiden då klart demonstrationsovana ungdomar från förorten gick runt och ropade paroller om att stoppa rasismen.
Däremot blev 45 (?) ungdomar omhändertagna av polis när alla hade tröttnat på att traska ikring ute på Långebro och försökte gå tillbaka till centrum igen, och en av dem blev senare dömd för våldsamt motstånd. Jag säger inte att det inte fanns incidenter. Jag är också medveten om att anledningen till att man drog iväg mot Långebro är att enstaka personer i folksamlingen var ute efter att få tag i nazister. Jag menar dock att den stora församlingen av blixtinkallade poliser som lär ha befunnit sig i Hässleholm på en kurs gjorde mer skada än nytta när de omhändertog ungdomarna vid detta tillfälle och dessutom höll deras vänner i oro och ovisshet under en stor del av kvällen.

Nu fick en grupp ungdomar lära sig vad som kan ske om man opponerar sig mot rasismen och nazismen i Kristianstad. Man blir omhändertagen av polisen. Vad som också kan ske är att man om man är vänsterungdom kan råka ut för ett planerat angrepp från nazister utanför krogen och då kallar Kristianstadsbladet det för ungdomsbråk. Yttrar man sin åsikt offentligt kan man också få anonyma samtal på telefonsvararen efteråt. Är man prydlig vänsterpartist och ska genomföra ett i förväg anmält och tillståndsgivet torgmöte så kan man få sin torgmöte schanghajat av uppmärksamhetssökande medlemmar från NSF samtidigt som polisen på plats låter bli att ingripa med hänvisning till yttrandefriheten och det inte blir någon ändring på den ordningen förrän saken har valsat runt flera varv i media. Att sedan dumma ungdomar springer kring på sta'n och skriker att man ska sparka ner nazister är mot den bakgrunden fullt begripligt men inte mindre dumt för det.

I denna process mot ökad polisering i Kristianstad finns det flera aktörer. Jag ska analysera det vidare men jag menar att Kristianstadsbladets sätt att beskriva saker är en del av problemet. Förinformationen inför årets demonstration gick ut på att polisen beredde sig på oro. Konkret information om bägge demonstrationerna gavs inte. I eftermiddag ordnar Kristianstadsbladet tillsammans med Tidningen i skolan ett slutet samtal för lärare om massmediers roll. Det ska bli intressant att höra om de kommer fram till något.

Kärnkraftsmedvetna borgare

Hittat en moderat som är mot kärnkraft. Detta av säkerhetsskäl. Tyvärr är det nog inte så många som lyssnar på honom eftersom han inte tror på klimatförändringarna som just nu är en het fråga. På kort sikt är givetvis kärnkraftssäkerheten ett hetare problem. På lång sikt handlar det ju i båda fallen om ödesdigra konsekvenser

En folkpartistisk riksdagsman som jag har respekt för i kärnkraftsfrågan trots att jag inte delar hans åsikt är Gunnar Andrén. Som svar på Miljöförbundet Jordens Vänners och Folkkampanjens mot kärnkraft-kärnvapens enkät strax före valet skrev han att man skulle öka kärnkraftens säkerhet genom att ersätta dem med modernare och säkrare reaktorer:

"I avaktan på det har jag förtroende för att myndigheterna SKI och SSI gör ser till att dagens gamla reaktorer har tillräcklig säkerhet; om så inte skulle vara fallet måste de ställas av, inte i den takt som andra energislag kommer till (nuvarande regeringens, vänsterpartiets och miljöpartiets politik) utan genast, i morgon dag kan det ju vara för sent. Dagens låt-gå-politik är totalt oacceptabel, den premierar osäkerhet på bekostnad av modern övervaktning och nyttjande av nya material och ny reaktorkunskap liksom bearbetning av bränslerester."

Säkerhetsproblemet inom dagens svenska kärnkraftsverk är så oroande att det förtjänar att tas på allvar oavsett vilken åsikt man har om kärnkraft i allmänhet.

Nystart av blogg om folkrörelser

Genomför just en nystart av Folkrörelsestudiegruppens blogg. Sidan har flyttat från Blogger till ett Wordpress-system på samma domän som hemsidan "Folkrörelser och protester", om folkrörelsehistoria, samt rörelser i nutid och framtid som jag gör tillsammans med Tord Björk och Jan Wiklund i Folkrörelsestudiegruppen. Vi har gjort hemsidor ihop sedan 1998 och nu är det dags att börja utvecklingen mot att göra delar av sidan med publiceringssystem

Det första steget är bloggen som delvis kommer att bli en ersättning för det nyhetsbrev om aktuella folkrörelseaktiviteter i Norden som jag arbetat med sedan 2001, delvis få en större tonvikt på stuider och forskning om folkrörelser. Den som vill och inte riktigt har hunnit lägga till det där med RSS-strömmar som en del av sin regelbundna rutin kan välja att i stället prenumera på inlägg i Folkrörelsebloggen per e-post genom att skicka ett tomt meddelande till folk_i_rorelse-subscribe@yahoogroups.com. Listan är öppen för alla intresserade.

Kärnkraft ingen räddning för klimatet

Internationella energiorganet IEA vill satsa på kärnkraft och har just kommit ut med en ny rapport. Frilansskribenten Marianne Ekdahl tycker det är bra. Någon som inte tycker det är bra är organisationen Friends of the Earth Europe. Följande är en (preliminär) översättning av ett pressmeddelande från FoE Europe.

Kärnkraft ingen räddning för klimatet

Friends of the Earth Europe, eller Europeiska jordens vänner som är en en ansedd organisation för miljövänner runt om i Europa uttrycker sin bedrövelse över ett förslag från Internationella energiorganet som skulle leda till att vi förutom globala klimatkrisen även får en nukleär mardröm.

Bryssel 7 november, 2006:
Friends of the Earth Europe riktade under tisdagen skarp kritik mot Internationella Energiorganet för att man driver förslag på att blåsa liv i kärnkraften medan man fortfarande för en politik som som dömer oss till en framtid med en katastrofal klimatförändring. Dessa nya målsättningar dras upp i IEA:s nya rapport World Energy Outlook som publicerades den 7 november. Friends of the Earth Europe betecknar denna väg som farlig, ett hot mot klimatet och ekonomiskt ohållbar.

Frans van Shaik som arbetar med känkraftsfrågor på FoE Euope säger:

"Kärnkraft kan aldrig vara en lösning på energifrågan och problemet med klimatförändringar. Kärnkraft är fortfarande en av de allra farligaste energiformerna. En olycka som den i Tjernobyl 1986 kan inträffa vilken dag som helst. Och frågan om vad man ska göra med högaktivt radioaktivt avfall saknar fortfarande lösning. Vi kan säkerställa tillgången på energi tio gånger billigare genom att investera i energibesparingar i stället för i ny kärnkraft. I jämförelse med detta är kärnkraften ekonomiskt sett vansinnig."

Friends of the Earth Europe påpekar att förutom att belasta kommande generationer med en kostsamt arv bestående av svårhanterat avfall, så medför kärnkfraften flera dyrbara finansiella kostnader för samhället, inkluderat kostnader för nedmontering av uttjänta kärnkraftverk och kostnaden för att förebygga olyckor. Inte ett enda kärnkraftsverk har byggts utan omfattande statligt stöd.

EU-kommissionen har nyligen påbörjat undersökningar kring otillåtet statligt stöd för det kärnkraftsverk som håller på att byggas i Finland. Dessutom är uran i motsats till vad som hävdas i rapporten från Internationella Energiorganet en begränsad resurs som om den används i den nuvarande utsträckningen endast kommer att räcka i femtio år till.

Nya kärnkraftsverk försvagar dessutom chansen att vända utvecklingen mot en växande klimatkris. Pengar som investeras i energibesparingar och förnyelsebar energi begränsar utsläppen mycket mer än om dessa pengar investeras i kärnkraft.

Friends of the Earth Europe tycker det är bra att man i rapporten erkänner att mått och steg för att öka energieffektiviteten leder till ekonomiska besparingar som är högre än de extra investeringskostnader för energiproducenterna. Men samtitidg fäster inte rapporten tillräckligt avseende vid att minska energislöseriet eller öka energieffektiviteten till fullo.

Jan Kowalzig, klimatsamordnare vid Friends of the Earth Europe säger:

"Vi behöver drastiska nedskärningar i utsläppen av växthusgaser fö att undvika de ekonomiska och miljömässiga verkningarna av en katastrofal klimatförändring. Men Internationella Energiorganets rekommendationer kommer att leda till ökade utsläpp i decennier. Rapportens förslag för att minska energislöseriet är alldeles för svaga och det skans förslag på omfattande och effektiva åtgärder för att komma bort ifrån smutsig energiproduktion och in i en epok med förnyelsebar energi."

Friends of the Earth Euope avslöjar också myten om att kärnkraft är en energikälla fri från utsläpp av växthusgaser. Kärnkraftsverk släpper ut lika mycket koldioxid som ett modernt gaseldat kraftverk. Detta om man räknar med alla utsläpp som görs under ett känkraftsverks livslängd, innefattande det fossila bränsle som används vid brytningen och framställningen av uran samt transporterna, byggandet och nedmonteringen av kärnkraftverket, samt den långsiktiga lagringen och behandlingen av avfallet.

Klart att vi ska ha en litterär kanon!

I Danmark har man infört en litterär kanon på gymnasiet, en lista på litteratur som man anser att alla danska skolelever ska komma i kontakt med. Liknande idéer framfördes som ett utspel inför valet av Folkpartiets, se exempelvis Cecilia Wikström om litterär kanon i Sydsvenskan 22/7 - 06. Företrädare för en litterär kanon är ofta ute efter att bevara något som i det här fallet "det gemensamma språket och litteraturen", och diskussionen kan i bästa fall betraktas som värdekonservativ eller lite käck med läsarundersökningar om vad som är bra böcker i värsta fall som rent bakåtsträvande. Ändå så tycker jag inte att det vore så dumt med en litterär kanon.

Anledningen är till att en kanon är bra är inte denna kanon i sig utan för att man är tvungen att hålla igång diskussionen om vad som är viktigt och mindre riktigt i stället för att idag hamna mest i vad som är trevligt och inte trevligt att läsa. Det betyder att man helst bör ha en kanon som kontinuerligt förnyas. Den dag man fastslår en kanon så kan det också definieras en alternativ kanon gentemot denna kanon, liksom det förut kunde definieras en alternativ lärobok mot den fastslagna läroboken. Att ha en kanon gör det lättare för den som inte själva har en massa koder med sig hemifrån att orientera sig och finna en väg till litteraturen.

Jag är dock inte överens om att en kanon främst ska spegla svensk historia. Norrmännens tragglande med Hamsun och Ibsen är beundransvärt men hänger ganska löst från det norska samhället idag. En kanon bör också spegla samhället som det ser ut idag och bör även ha med något från nutida influenser från andra delar av världen. Tydligen fördes också den argumentationen fram en del i den danska debatten men fick inget genomslag när de fastställde sin kanon. Alla antologier har en tendens att bli konservativa. Men om alternativet är en allmän kulturrelativ som innebär att ingen vågar stå för vad som är bra eller dåligt med hänvisning till att det är subjektivt då föredrar jag nog en konservativ kanon.

En version av denna text har även publicerats på Bokhyllan.com
Jämför Läsarnas kanon från Dagens Nyheter 5/9-06.
Århundradets mest betydelsefulla böcker enligt SVT:s Röda rummet 1998

Anna Sjödins skuld eller SSU:s image?

Jag hävdade för ett tag sen angående SSU-ordförande Anna Sjödins timeout att övervåld från ordningsvakter är ett erkänt problem som SSU hade kunnat välja att ta tag i, förutsatt att de litade på sin ordförandes version av händelsen på den där krogen.
Detta i Kalle Larssons blogg på LO-ung.


Kalle svarar:

Och Louise Pettersson:
Jag och andra förstår inte riktigt hur du menar: Ska detta ses som att ungomar känner igen sig i situationen att supa sig redlös, attackera en dörrvakt och sedan nyktra till i fyllecell? Visst, det är säkert många som lyckats med det konststycket, men är det denna del av ungdomen som ni vill nå ut till så finns det effektivare sätt.

Sedan stängde Larsson av kommenteringen på sin blogg.

Nu var jag ju inte närvarande på den där krogen och bevittnade om Anna Sjödin var våldsam mot den där krogvakten. Det är ju mycket möjligt att hon var men jag har fortfarande inte förstått vad som fäller avgörandet från SSU:s sida. Är det så att man väljer att lita mer på rätten än på Anna Sjödins version, eller spelar det egentligen inte någon roll om hon var skyldig eller inte?

Om det gäller det senare är det fråga om Anna Sjödins och vandel och lämpligheten för en SSU-ordförande att bli rejält full offentligt. Det är givetvis inte sådär väldigt lämpligt men frågan är, är det förlåtligt? Hade inte det här bråket med krogvakten skett så hade frågan inte blivit aktuell och därför är det fegt att skylla på hennes allmänna uppförande.

Övervåld från ordningsvakter och kollegiala vittnesmål i allmänhet bland annat från poliser är ett erkänt problem. Motanmälan är snarare regel än undantag och det är ytterst sällsynt att någon blir frikänd. Det är ju inte säkert att det var så i det här fallet men det är fullt möjligt.

Det intressanta som jag ser det är om skuldfrågan var väsentlig för SSU:s beslut eller om man bara var intresserade av hur saken framstod.

Liten parentes om bloggande i A- och B-bloggar

Går igenom gamla utkast just nu. Annars har jag som normal princip att inte skriva om bloggandet för det brukar bli så tradigt när andra gör det. Men jag har upptäckt att jag ofta inte skriver färdigt och publicerar sådant som är så gott som klart, för att jag ska sova på saken och sen glömmer jag och därför tänker jag bli mindre selektiv.

Det är märkligt när personer som normalt inte kör den inkrökta och självupptagna stilen hemfaller åt det, som Magnus Ljungqvists meninglösa inlägg om när han skulle köpa sig en plånbok ganska nyligen. Jag vet inte om jag är lite gammaldags för jag tycker inte att letande efter en ny plånbok verkar vara en så viktig sak att det skulle vara intressant att lägga ner tid på att skriva om det, och jag har svårt att se att andra skulle vilja läsa om det. En person som verkar ha en bättre känsla för distinktioner i de här sammanhangen är vänsterpartisten Ali Esbati som har ett bra måtto för sin blogg, "personligt - aldrig privat".

Hittade min egen blogg igår på ny tjänst som heter blogg:anser och som sägs vara anpassat att passa personliga bloggar bättre. Jag citerar:

"Upplägget på blogg: anser bygger på att de flesta bloggar inte är formella nyhetsmedium. De är istället skildringar av personliga upplevelser och tankar – som självklart påverkas av vad som rör sig i media."

Aha...det finns alltså två typer av bloggar. A-bloggarna som är av allmänt intresse och B-bloggarna som bara är av intresse för att de är personliga redogörelser.
Det är något i min jämlikhetsivrande lekamannasjäl som vänder sig mot den formuleringen som verkar använda sig alldeles för mycket av allmän medielogik.
Kontentan är att vissa kan tillåta sig att skriva om utsidan av sin plånbok medan vi andra nog får koncentrera oss på upplevelsen av att inte ha något i den.

Men småbloggarna låter sig nog inte ännu underordnas i den logiken. Det finns alldeles för mycket underströmmar och det tycker jag är roligt. Ett exempel är bloggen Rädda världen lite grann som ger en massa exempel på hur man själv ska kunna förändra och påverka förändra. Tyvärr försöker man ideologiskt motivera det med en självpåtagen begränsning till konsumentmakt men det spelar inte så stor roll. Det är ändå en den underström som vägrar låta sig begränsas till personliga redogörelser.

Inläggen Anser:blogg hämtas från det fåtal bloggar som pingar Var är du?, vilket händer att jag gör. Svensk Lemonad är en av de svenska sidor jag känner till som listar bloggar geografiskt. Den andra är Bloggkartan.se vilka tar med bloggar där man länkar till deras registreringssida direkt i ett inlägg. Vilket jag härmed har gjort.

Vad fan ska dom operera brösten för?

Tittar på bilder av kvinnors bröst på Plastikforum.
En av tjejerna har bröst som påminner om mina egna och jag tycker dom är jättefina. Till höger har dom förstört brösten på henne så dom bara ser bulliga ut. Det får mig att känna mig förnedrad. Som om mina bröst som jag alltid tyckt ha varit okej plötsligt inte skulle vara det.

I ett par av de andra fallen har brösten väl blivit lite snyggare men i de flesta fall så har de blivit tyngre och opraktiska. Jag tänker men kan inte förstå varför en kvinna som har fina små och behändiga bröst skulle vilja släpa på ett par tyngre med vad det innebär med ökad risk att få ont i ryggen och sådant.

Träffade en gång en kvinna som opererat ner bröst som var så stora att hon brukade lägga upp dem på bordet framför sig. Det kan jag förstå men inte det här.

Går vidare till bilder av lår. Det är samma där. Unga tjejer med snygga lår som tar bort oväsentlig fettvävnad. På ansiktsbilderna får normalt åldrade personer, eller personer med personliga och individuellt särpräglade näsor sina ansikten uppstramade eller utslätade. Ofta ser det onaturligt ut.

Vad är det som driver kvinnor och män med normala friska kroppar att modifiera sig på det här viset? Jag förstår inte detta. Kan någon förklara detta kanske jag blir klokare. I mina ögon ser det i de flesta fall bara onaturligt och dumt ut.