Såg precis ett inlägg på Boatlife en anskrämlig blå herrklubb för motorbåtsfantaster där någon hackade på Staffan Westerberg och hans "kommunistiska pannkaka".
Ett förbluffande ofta återkommande tema på fester och tillställningar med mycket folk i min egen generation är debatten för eller emot barnprogrammet "Vilse i pannkakan" och få personer är likgiltiga. Vanligt är att man betraktade programmen som spännande. Vilse i pannkakan var inte någon trevlig och tillgullad historia. Avsnittet om älgen som letade efter sin mamma upplevdes av många barn som ångestfullt, och redan då fanns kritiken från vissa vuxna mot det övertydliga budskapet när råttorna slog sig ihop för att stjäla potatis från den rike storpotäten.
Inget ont om Vilse i pannkakan eller för den delen inte om Anders Linder och hans Kapten Zoom! Jag har svårt att se något ont i att man sände en del bra pedagogiska barnprogram som byggde på värden som solidaritet och rättvisa i stället för ytlighet och kommersialism. För övrigt tyckte jag mycket om dåtidens Bamse, läste Sven Wernströms Trälarna och Katarina Taikons böcker om Katitzi och gick trivdes i min gröna plyschoverall. Jag var för ung för att greppa speciellt så särskilt mycket av musiken. Hemma var det ganska mycket Svensktoppen och Lasse Berghagen. I efterhand lärde jag mig gilla progg.
70-talet var också årtiondet för framväxten av miljörörelsen och många av de värderingar som jag fortfarande tycker är viktiga. Mitt politiska uppvaknande sammanfaller med kärnkraftsomröstningen 1980.
De kvarvarande resterna av retromodet har äntligen gett mig möjlighet att skaffa en grön manshesterjacka om än inte av samma snitt men med vissa ytliga likheter av den som jag kanske hade när jag gick i lågstadiet. Så dissa inte mitt 70-tal. Det är det jag hämtar näring ur.
Oavsett ovanstående vill jag gärna tipsa om följande nostalgiblogg: http://70tal.blogspot.com/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar