Lokala miljömål för Kristianstad

Läste förslaget till Miljömål för Kristianstad kommun

Kristianstad är på vissa områden en ganska bra miljökommun, man driver en biogasanläggning, har nyligen börjat med ett sopsorteringssystem där man skiljer ut matavfall från brännbart och är naturmässigt kända för sina översvämmade strandängar som ligger nära inpå centrum. När det dock kommer till kritan verkar det dock inte riktigt tar två av de mest övergripande miljöfrågorna på allvar. Det ena gäller trafiken och det andra jordbruket.

Den första målsättningen i Sveriges och Kristianstads miljömål är en begränsad klimatpåverkan. Men en begränsad klimatpåverkan förutsätter minskade utsläpp av växthusgaser vilket det är tveksamt om Kristianstads kommun kan leva upp. Huvudanledningen till detta är ökad trafik. Kristianstad har en hög andel arbetspendlande per bil. Detta skyller man på den spridda bosättningen men det är också en följd av dålig kollektivtrafik. Som strategi föreslås i förslaget till lokala miljömål en effektivare energianvändning och effektivare transporter. Jag tror det behövs minskad energianvändning och minskade transporter.

Transporterna står för 52 % av de totala koldioxidutsläppen i kommunen. Ändå innehåller inte förslaget några konkreta förslag på hur man ska minska transporterna i kommunen. Samtidigt cyklar Kristianstadborna mindre än förut. Dessutom har energianvändningen ökat sedan 1990 fastän energianvändningen borde minska i förhållande till 1990 års nivå. Övergången till mer förnyelsebar energi är bra men inte tillräcklig. Den bästa energin är den som sparas bort. Då ett viktigt instrument för att påverka hur mycket biogas som används i Kristianstad är tillgången på den biogas som produceras vid anläggningen i Karpalund är det viktigt att denna kvarstår i kommunal ägo. Med ett borgerligt styre i kommunen finns en risk att man vill sälja ut en större del av biogasanläggningen av ideologiska skäl.

Kristianstad kommun har nyligen valt att marknadsföra sig som en livsmedelskommun under rubriken Spirit of Food, men det är de stora aktörernas livsmedelsproduktion som lyfts fram, inte den långsiktigt miljömässigt hållbara livsmedelsproduktion som kommer att behövas. Det finns i kommunen rester av äldre odlingslandskap men på det hela taget präglas jordbruket av en ensidig djurhållning och ett jordbruk som bygger på monokultur. Kristianstad har som jordbrukskommun ett särskilt ansvar för att minska jordbrukets miljöpåverkan på Östersjön. Utvecklingen mot större jordbruk har även haft en negativ social inverkan inom kommunen när antalet småjordbruk har minskat och de lokala försörjningsmöjligheterna på landsbygden har försämrats. I stället för att satsa stora pengar på att marknadsföra Kristianstad som de stora aktörernas livsmedelskommun inom projektet Spirit of Food borde man se till att upphandla mer av sina livsmedel ekologiskt än vad som är tänkt enligt planen, och därmed öka avsättningsmöjligheterna för de mindre jordbrukare som satsar på KRAV-odling.

Det viktigaste när det gäller giftfri miljö i Kristianstad är att skydda kvaliteten på grundvattnet. Detta hör också samman med jordbruket. I kommunen finns en nitrathalt i brunnar som som i hälften av de mätningar som genomförts sedan början av 70-talet bara är tjänligt med anmärkning. God kvalitet på dricksvattnet är essentiellt för alla människor som bor under längre tid i kommunen. Med tanke på de känsliga grundvattentäkterna, det intensiva gödnings- och bekämpningsmedelskrävande jordbruket vore det särskilt viktigt att i Kristianstad påskynda en övergång till ett mer ekologiskt jordbruk. Genom att kommunen övergår snabbare till en högre andel ekologiska produkter ökar man också avsättningsmöjligheterna för det lokala jordbruket och underlättar för omställing för ekologisk produktion. Jordbruken inom kommunen bär också ett ansvar för kväve- och fosforstillförseln till Hanöbukten och Östersjön och det behövs ett jordbruk där andelen närsalter som läcker ut i vattendragen minskar.

Ett annat problem är att Kristianstads på senare tid inte alls lyckats med att involvera medborgarna i arbetet för en renare miljö. Ett tydligt exempel på detta är den aktuella sopsorteringsfrågan. Man har nyligen övergått till ett system där matavallet ska sorteras i små öpnna papperspåsar som man förväntas gå ut med ofta. Detta låter i och för sig miljömässigt bra men det fungerar inte om inte medborgarna sorterar som planerats. Det som inte har beaktats tillräckligt är situationen för äldre människor som har svårt att själva gå ut med sina sopor. Sopsorteringsfrågans hantering är avgörande för hur kommunen kan förväntas nå ut med framtida informationsinsatser inom miljöområdet.