Anna Sjödins skuld eller SSU:s image?

Jag hävdade för ett tag sen angående SSU-ordförande Anna Sjödins timeout att övervåld från ordningsvakter är ett erkänt problem som SSU hade kunnat välja att ta tag i, förutsatt att de litade på sin ordförandes version av händelsen på den där krogen.
Detta i Kalle Larssons blogg på LO-ung.


Kalle svarar:

Och Louise Pettersson:
Jag och andra förstår inte riktigt hur du menar: Ska detta ses som att ungomar känner igen sig i situationen att supa sig redlös, attackera en dörrvakt och sedan nyktra till i fyllecell? Visst, det är säkert många som lyckats med det konststycket, men är det denna del av ungdomen som ni vill nå ut till så finns det effektivare sätt.

Sedan stängde Larsson av kommenteringen på sin blogg.

Nu var jag ju inte närvarande på den där krogen och bevittnade om Anna Sjödin var våldsam mot den där krogvakten. Det är ju mycket möjligt att hon var men jag har fortfarande inte förstått vad som fäller avgörandet från SSU:s sida. Är det så att man väljer att lita mer på rätten än på Anna Sjödins version, eller spelar det egentligen inte någon roll om hon var skyldig eller inte?

Om det gäller det senare är det fråga om Anna Sjödins och vandel och lämpligheten för en SSU-ordförande att bli rejält full offentligt. Det är givetvis inte sådär väldigt lämpligt men frågan är, är det förlåtligt? Hade inte det här bråket med krogvakten skett så hade frågan inte blivit aktuell och därför är det fegt att skylla på hennes allmänna uppförande.

Övervåld från ordningsvakter och kollegiala vittnesmål i allmänhet bland annat från poliser är ett erkänt problem. Motanmälan är snarare regel än undantag och det är ytterst sällsynt att någon blir frikänd. Det är ju inte säkert att det var så i det här fallet men det är fullt möjligt.

Det intressanta som jag ser det är om skuldfrågan var väsentlig för SSU:s beslut eller om man bara var intresserade av hur saken framstod.